Småpartiernas död?

Inte sedan 1960 har så få svenskar röstat på partier som inte kommer in i parlamentet som i det senaste valet. Totalt fick riksdagspartierna 98,6 procent av rösterna, vilket innebär att andelen "bortkastade röster" den här gången blev så låg som 1,4 procent. Detta ska jämföras med 5,7 procent 2006 som då var en toppnotering. De senaste 20 åren har siffran aldrig varit under 2,2 procent och oftast över 3 procent.

I en demokratisk bemärkelse är detta positivt. Ju fler väljare som känner sig representerade av något av partierna i parlamentet, desto bättre, allt annat lika. I internationell jämförelse är det en extremt hög representativitet i det svenska parlamentet (som en jämförelse: när Polen 1993 införde en femprocentspärr röstade en tredjedel av väljarna på partier som inte klarade spärren). I de senaste valen i Tyskland var motsvarande siffra 6 procent, i Norge 2,7, i Tjeckien 18,8 och i Belgien 4,8.

Till största delen beror detta såklart på att Sverigedemokraterna nu kom in i riksdagen efter att i ett par val med anständiga siffror ändå inte kommit in i riksdagen. Men det beror också på att de övriga småpartierna har gjort sämre val än tidigare (utan SD är 2006 års siffra 2,8 procent, vilket alltså innebär en halvering av stödet för de andra småpartierna).

Piratpartiet noterar en marginell uppgång, från 0,63 procent 2006 till 0,65 procent 2010. I antal röster handlar det om att 3500 personer har tillkommit under de fyra år då vi har haft intensiva debatter i integritetsfrågor, och en stor framgång för Piratpartiet i Europaparlamentsvalet. Precis som Junilistan lärde sig 2006 tvingas piratpartisterna nu inse att resultat i riksdagsval är oberoende av resultat i Europaval.

Feministiskt initiativ tappar var tredje väljare och sjunger från 0,68 till 0,40 procent. Detta trots att Gudrun Schyman ändå har synts en del i media under valrörelsen. En rimlig hypotes är att en del av tappet beror på att väljare som har FI som bästa parti ändå valde att rösta på Vänsterpartiet, av taktiska skäl.

Sveriges Pensionärers Intresseparti, som fick 1 procent av rösterna 1998, har tappat för varje val sedan dess och stannar den här gången på 0,2 procent. På tio år har ungefär 40,000 väljare övergivit partiet.

Inga andra partier har attraherat mer än drygt 1000 röster.

Valresultatet är rimligen en stor besvikelse för de många eldsjälar som närt förhoppningar, om inte om en riksdagsplats så åtminstone om ett ökat väljarstöd. Rimligen är det också demoraliserande och kommer nog få en hel del att ge upp.

Det svenska partisystemet är ett jämförelsevis stängt partisystem. Det tog KDS nästan 30 år att ta sig in. Miljöpartiet misslyckades i tre av sina fyra första val. Sverigedemokraterna kommer in i år på sitt fjärde försök (värt att notera är att inget annat europeiskt nationalistparti har så många misslyckade försök bakom sig som Sverigedemokraterna nu har, det vanliga är att den typen av partier får mandat på sitt första, eller möjligen andra, försök). Ny Demokrati halkade in på ett bananskal under optimala omständigheter 1991, men raderades sedan snabbt ut.

Ska jag göra en gissning om framtiden är min bedömning att endast Piratpartiet har någon som helst möjlighet. Jag tror att partiet trots allt har en större potential än siffrorna visar. I den här valrörelsen kom man helt bort, inte minst på grund av egna misstag i samband med presentationen av valmanifestet (en debatt om barnpornografi, där det framgick att partiledningen inte gjorde samma tolkning, var inte vad man behövde). Men de frågor som Piratpartiet lyfter kommer knappast att bli mindre relevanta i framtiden samtidigt som inget ännu tyder på att de etablerade partierna skulle vilja ta över dem. Med en förnyelse av partiets ledning - det är oerhört svårt för ett litet parti att lyckas medialt utan en skicklig partiledare - och lite tur i händelseutvecklingen kan partiet möjligen få en ny chans.

För Feministiskt initativ är prognoserna sämre, av tre skäl. För det första är jämställdhet en fråga som nästan alla andra partier också driver. Utrymmet för att profilera sig är därför begränsat. För det andra uppfattas den lösning av jämställdhetsproblemen som FI förespråkar som extrem, av alltför många (enligt Valu röstade 98,5 procent av de väljare som angav jämställdhet som en mycket viktig fråga på ett annat parti än FI). För det tredje är FI ett tydligt vänsterideologiskt alternativ, vilket stöter bort väljare i mitten eller till höger (de flesta väljare som har gjort ett partitest märker att man får V och FI väldigt nära varandra). Gillar man Feministiskt initiativ kan man därför lika gärna rösta på Vänsterpartiet, och gillar man inte Vänsterpartiet vill man heller inte rösta på ett parti som i så stor utsträckning liknar Vänsterpartiet.

Den svenska riksdagen har nu åtta partier, alla med betryggande marginal till fyraprocentspärren i årets val. Som det ser ut just nu är det inget mer parti som knackar på dörren, åtminstone inte för överskådlig framtid.

Sverigedemokraterna och valet 2010 - ett försök till sammanfattning

Jag har de senaste dagarna kommenterat Sverigedemokraternas framgång i ett antal olika medier. Här är ett försök till att lite utförligare sammanfatta det som jag har försökt att säga:

Varför gick det så bra för Sverigedemokraterna?

För att ett nytt parti ska kunna etablera sig krävs att två grundförutsättningar är uppfyllda. För det första måste partiet ha ett budskap som tillför någonting nytt och som väljarna efterfrågar, för det andra måste partiet lyckas nå ut med sitt budskap till tillräckligt många.

Sverigedemokraterna är ensamma bland svenska partier om att vilja minska invandringen och ensamma om att ta avstånd från det mångkulturella samhället. (Däremot är det många andra partier som är kritiska mot den integrationspolitik som har förts och integrationsfrågor har diskuterats flera gånger under valrörelsen och mandatperioden). Även om stödet för en hög invandring till Sverige har ökat försiktigt över tid finns det en stor väljargrupp som anser att Sverige har tagit emot för många invandrare och att invandringen bör begränsas. Även om stödet för det mångkulturella samhället generellt sett är stort, finns det en stor väljargrupp som är starkt kritiska till många företeelser som man förknippar med mångkulturalismen.

Precis som Miljöpartiet var beroende av miljöfrågan och Kristdemokraterna var beroende av ett intresse för ”etik och moral” i politiken, är Sverigedemokraterna helt beroende av att det finns en efterfrågan på en annan invandringspolitik. Detta är en helt grundläggande förutsättning för partiets framgång. Jag tror således att det är olyckligt att börja analyserna någon annanstans än i att de som röstar på Sverigedemokraterna i det stora hela gillar Sverigedemokraternas politik.

Av lika stor betydelse är att ett nytt parti lyckas nå ut med sitt budskap. Genomslag i nationell media är förstås viktigt och mediestudier lär visa att de i år fått mer uppmärksamhet än tidigare, men jag vill också lyfta fram att Sverigedemokraterna är en stark gräsrotsorganisation, som till stor del har byggt sin framgång underifrån. De stora regionala skillnaderna i väljarstöd visar betydelsen av politisk närvaro, lokalmedia, direktreklam, dörrknackning och fikarumssamtal.

Huruvida Sverigedemokraterna gynnades eller missgynnades av att inte få vara med i utfrågningar och partiledardebatter vet vi inte. Däremot vidhåller jag att det var ett felaktigt beslut att inte granska Sverigedemokraternas politiska program på lika villkor som riksdagspartierna, alldeles oavsett vilka effekter detta har haft på väljarstödet. Väljarna har i valrörelsen fått höra alldeles för mycket om hur andra partier ska hantera Sverigedemokraterna, och för lite om vilka brister och förtjänster som finns i Sverigedemokraternas politik.

Varför kom man in just nu?

Sverigedemokraternas stora hämsko har varit och är fortfarande att väldigt många uppfattar dem som ett extremt främlingsfientligt parti med rasistiska rötter. Få svenskar tilltalas av extremism, få svenskar är beredda att stödja öppen rasism.

Här har tiden verkat till partiets fördel. Ju fler år som går, desto längre blir avståndet bakåt, desto lättare blir det för nuvarande partiledning att distansera sig från partiets äldsta historia.

Det spelar också roll att partiets politik har förändrats. Sverigedemokraterna är ett mindre extremt parti idag än för tio år sedan. Man förespråkar inte längre dödsstraff och man förespråkar inte längre totalstopp för invandring. Partiet har också anammat idén om ”öppen svenskhet” vilket medför att även om man förespråkar en ytterlighetsposition befinner man sig nu faktiskt på samma skala som de andra partierna, vad gäller synen på invandring (inget parti förespråkar fri invandring, flera andra partier vill införa nya krav för uppehållstillstånd eller medborgarskap, t ex språktest eller samhällskontrakt).

Mediebilden av Sverigedemokraterna har också förändrats. Förr beskrevs partiet rutinmässigt även av journalister som ”det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna”. Så länge partiet rörde sig i politiken periferi fanns också en lockelse att försöka skaffa uppmärksamhet genom att agera excentriskt, vilket samtidigt riskerade att stöta bort väljare. Sverigedemokraternas valfilm var ett sådant exempel där min bedömning var att man riskerade att förlora fler väljare än man vann. (Det här dilemmat är inte unikt för Sverigedemokraterna, jämför till exempel med Gudrun Schymans pengabränning i Almedalen.)

Hur går det 2014?

Sverigedemokraterna är ett parti i stadig tillväxt. Man har fördubblat sitt väljarstöd i varje val man har ställt upp i. Riksdagsplatsen innebär ökade ekonomiska resurser och ett garanterat medialt utrymme. Partiets riksdagsgrupp ser på pappret ut att vara ett väl förberett och sammansvetsat gäng. Allt detta talar till partiets fördel.

Samtidigt kvarstår bilden av partiet som extremt. Man har små marginaler och tål förmodligen inte alltför många misstag. Erfarenheter från kommunal nivå är inte lätta att omsätta i riksdagsarbete. Är partiet alltför samarbets- och kompromissvilligt riskerar man att tappa de mest övertygade väljarna. Om partiet istället medverkar till regeringskriser (givet att man får den möjligheten) och uppträder allmänt oseriöst riskerar man att förlora marginalväljare.

Vems fel är det att Sverigedemokraterna kom in?

Snarare än att leta syndabockar – att vänster och höger anklagar varandra för att ha skapat en grogrund för Sverigedemokraterna är men knappast inte konstruktivt – tror jag att man bör se till mer strukturella och långsiktiga förändringar, bortom enstaka individers eller partiers agerande.

Invandringen och framväxten av vår tids variant av mångkultur utgör en enorm förändring av de europeiska samhällena. Mot denna förändring reagerar de som i socioekonomiska termer kan sägas vara denna förändrings förlorare. Mot denna förändring reagerar de som har en ideologisk övertygelse om att ett monokulturellt samhälle är att föredra. Mot denna förändring reagerar de som förvisso uppskattar invandring och mångkulturalism, men som också menar att det demokratiska samhället måste sätta upp tydligare gränser – mot islamism, mot hederskultur och så vidare.

Därför är nationalistiska och/eller främlingsfientliga partier att betrakta som ett naturligt inslag i det samhälle vi nu lever i. Få länder som har haft en invandringspolitik som liknar den svenska har undvikit dessa idéströmningar och i länder med proportionella valsystem blir följden att de också får fäste i parlamenten. De fyller också, vill jag hävda, en demokratiskt viktig funktion, genom att de, som partier i allmänhet gör, kanaliserar och artikulerar idéer och intressen som förenar stora samhällsgrupper (jämför med efterkrigstidens västeuropeiska kommunistpartier som visserligen representerade en ideologi som för den stora majoriteten var helt förkastlig men ändå faktiskt fyllde en demokratisk funktion genom att ge representativitet och röst åt samhällsgrupper som, med olika grad av ideologisk övertygelse, till sist ändå tvingades medge att den representativa demokratin kanske hade sina poänger).

Ser vi till erfarenheten från andra länder är det svårt att hitta exempel på framgångsrika recept på hur sådana här partier motarbetas men enkelt att finna exempel på olika strategier som har misslyckats (i betydelsen att dessa partier har fått ökat väljarstöd och ökat politiskt inflytande).

Min slutsats är därför att vi får lära oss att leva med partier som Sverigedemokraterna och de idéer som de representerar. Den långsiktiga strategin bör vara att vinna demokratisk legitimitet för den invandrings- och mångfaldspolitik som de etablerade partierna förespråkar (genom ideologisk, inte moralisk, argumentation), att lyssna på erfarenheterna från de människor som upplever sig ha förlorat på samhällsförändringen och att försöka finna politiska lösningar på de nya problem som varje omfattande samhällsomvandling för med sig.

Vad innebär Sverigedemokraternas framgång för det svenska partisystemet på längre sikt?

Jag skriver idag på Newsmill om vad som är att vänta på längre sikt om Sverigedemokraterna etablerar sig i rikspolitiken:

Detta väcker fler frågor än enbart hur regeringsbildandet ska gå till efter 19 september. Hur länge är det realistiskt att förvänta sig att övriga partier kommer att fortsätta upprätthålla en gemensam front av totalt avståndstagande?

Erfarenheten från andra länder är att, initialt avståndstagande till trots, partier av Sverigedemokratisk sort till sist bjuds in till samarbete alternativt räknas in som pålitligt parlamentariskt underlag. Det finns vad jag vet bara ett undantag och det är Belgien där de etablerade partierna under två decennier lyckats upprätthålla ett gemensamt avståndstagande mot Vlaams Belang. Men i Danmark, Norge, Italien, Österrike, Slovakien, Polen, Ungern, Rumänien och Nederländerna har invandringskritiska och/eller extremnationalistiska partier bjudits in i regeringskoalitioner, haft organiserat parlamentariskt samarbete eller tillåtits avgöra vilka som ska få bilda regering.

Även den svenska nutidshistorien erbjuder paralleller:

Det är här jämförelsen med Vänsterpartiet blir relevant, nu senast i form av Göran Hägglunds ovilja att välja mellan Lars Ohly och Jimmie Åkesson. Lika självklart som det var för Socialdemokraterna att inte släppa in Vänsterpartiet Kommunisterna i en regering, eller ens i några sammanhang där viktiga frågor diskuterades, lika självklart var det samtidigt att man utan skrupler kunde räkna in kommunisternas stödröster i riksdagen.

Jag tror inte att något av de etablerade partierna kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna de närmsta åren. Men på sikt är det, trots det extremt höga tonläget i dagsläget, faktiskt inte alls otänkbart att såväl bilden av Sverigedemokraterna som av ett samarbete med dem mjukas upp.

Frågan är inte minst om borgerliga valstrateger kan motstå frestelsen att se de uppenbara långsiktiga fördelar som en avdramatisering av Sverigedemokraterna skulle innebära:

Även om båda blocken skulle förlora lika många väljare är förlusten för de rödgröna partierna relativt sett betydligt större eftersom det är helt osannolikt att man under några omständigheter skulle kunna räkna in Sverigedemokraternas stöd. För de borgerliga partierna är detta däremot inte alls lika orimligt. Därför är Sverigedemokraternas, ännu eventuella, framgång något som långsiktigt förändrar maktbalansen i det svenska partisystemet i borgerlig favör.

Sverigedemokraterna och våldet

Valrörelsen har tagit en olustig vändning de senaste dagarna. En Sverigedemokratisk kandidat har misshandlats grovt i sitt hem, efter ett tumultartat valmöte i Malmö. Igår tvingades Sverigedemokraterna att ställa in sitt möte i Göteborg, efter en välplanerad aktion av bland andra Rättvisepartiet Socialisterna och Syndikalistisk Ungdom.

Den här typen av händelser och aktioner är enkla att fördöma. Lars Ohly var föredömligt tydlig i ett uttalande igår, medan Fredrik Reinfeldt dessvärre valde att antyda att Sverigedemokraterna har sig själva att skylla, enligt en logik som är alltför vanlig i alltför många sammanhang i den svenska debatten (kvinnor i korta kjolar, judar som inte döljer sin judiska identitet, Sverigedemokrater som har fel åsikter).

Huruvida Sverigedemokraterna gynnas är en underordnad fråga. Min bedömning är ändå att partiet kortsiktigt stärks av den här typen av händelser. Det väcker sympati och bekräftar den självbild Sverigedemokraterna vill förmedla av att de själva är ett demokratiskt parti som motarbetas med ojusta metoder, samtidigt som det blir de så kallade antirasisterna som tilldelas rollen som skräniga extremister.

Långsiktigt är det dock tveksamt att Sverigedemokraterna skulle gynnas entydigt, tvärtom är det troligt att en hel del personer skräms från att engagera sig i partiet, av rädsla för det våld och de hot som man uppenbarligen får räkna med.

För medierna är situationen delikat. Det är svårt att rapportera om våld mot Sverigedemokraterna på ett sätt som inte också ger Sverigedemokraterna en offerroll. Om man å andra sidan väljer att inte rapportera (eller, som flera tidningar valde att göra, endast skriva en kort notis om misshandelsfallet) underbygger man de idéer som finns att medierna strävar efter att tysta ner partiet.

För att komplicera det hela ytterligare så har nu Erik Almqvist, som är pressekreterare och en av de absolut mest centrala aktörerna inom partiet, hamnat i en mycket delikat situation. Den som vill ta ställning till trovärdigheten i de två olika versioner som föreligger får gärna göra det, själv avstår jag däremot. Men jag konstaterar att detta är en diskussion som Sverigedemokraterna enbart kan förlora på - oavsett vad som faktiskt har hänt är en sådan här debatt i princip omöjlig att vinna - varför det knappast är i partiets intresse att detta blir en stor nyhet.

Jag kommenterade det här i ett kortare inslag i Västnytt tidigare ikväll.

Svenska mutor blir ungersk inrikespolitik

Det ungerska partiet Politik kan vara annorlunda (LMP) - som är ett grönt liberalt parti - kräver att den ungerska regeringen ska begära ut handlingar från Sverige gällande Ungerns köp av svenska JAS-plan 2001. En ungersk utredning 2008 avfärdade korruptionsanklagelserna, men LMP begär nu att få tillgång till det material som Christer van der Kwast plockade fram i samband med en förundersökning av mutbrottet. van der Kwast beslutade förra året att lägga ner den svenska utredningen, vilket då skarpt kritiserades av Peter Eriksson (MP). När LMP nu hänvisar till sina "kontakter i det svenska parlamentet" är det rimligen Miljöpartiet man syftar på. Man hoppas också att en ny svensk regering ska vara mer villig att lämna ut uppgifter.

LMP kom in i Europaparlamentet 2009 och i det ungerska parlamentet 2010 och är ett av flera nybildade partier i Centraleuropa som profilerat sig i anti-korruptionsfrågor. 2001 var, precis som nu, Viktor Orban ungersk premiärminister och syftet med utspelet är förstås att svärta ner Orban med korruptionsanklagelser. Om tre veckor är det lokalval i Ungern där Orbans parti Fidesz är på väg att vinna storslam.

Vad händer om Sverigedemokraterna blir vågmästare?

De senaste dagarna har det återigen blossat upp en debatt om hur de etablerade partierna bör agera om Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen. I en minst sagt insinuant debattartikel efterlyste igår Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg statsministerns besked på huruvida han är beredd att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Spekulationerna kring huruvida Miljöpartiet kan tänka sig att spräcka det rödgröna samarbetet för att istället gå samman med den borgerliga alliansen i en koalition har också ökat. Peter Eriksson öppnade häromveckan för ett sådant samarbete men tar nu, sedan det visar sig finnas utbrett lokalt stöd inom partiet, avstånd från en koalition, enligt en artikel i dagens Svenska Dagbladet.

Vad som alltför ofta glöms bort är att många politiker i Sverige har erfarenhet av att hantera just den situationen att Sverigedemokraterna är vågmästare, men då på kommunal nivå. Det går förvisso inte att direkt översätta lokala erfarenheter till rikspolitiken, men den erfarenhet som finns bör lika fullt användas.

I en alldeles nyligen publicerad studie har statsvetaren Karl Loxbo analyserat vilken betydelse Sverigedemokraterna har haft på lokal nivå. Studien är begränsad till den förra mandatperioden, det vill säga 2002-06, och Loxbo har undersökt vilka samarbetsmönster som uppstår, vilka effekter dessa har på Sverigedemokraternas valresultat i efterföljande val, samt graden av konfliktnivå. Resultatet:

1) Det vanligaste resultatet av att Sverigedemokraterna har haft en vågmästarroll har blivit instabila minoritetsregeringar, snarare än breda koalitioner.

2) De etablerade partiernas strategi mot Sverigedemokraterna - att isolera och ignorera dem - tycks ha stärkt Sverigedemokraternas chanser i nästkommande val. Däremot finns inget stöd i Loxbos undersökning för att breda koalitioner skulle gynna Sverigedemokraterna, vilket tidigare studier från andra länder har visat.

3) Blotta närvaron av Sverigedemokraterna har ökat graden av politisk konflikt och polariserat det politiska klimatet i kommunerna.

Man kan inte dra alltför stora växlar på resultaten av en sådan här studie när man spekulerar kring regeringsbildningen efter 19 september. Men det utgör en bra påminnelse om att konsekvenserna av en viss handlingsmodell inte alltid är självklara.

Kan Sverigedemokraterna omsätta uppmärksamheten i väljare?

”Får vi en repris av Aftonbladetdebatten, så har vi världens chans till jordskred”.

Expressen publicerar idag ett internmail som ger ökad insikt i Sverigedemokraternas taktiska överväganden i valrörelsen. Helt uppenbart var syftet med förra veckans reklamfilm att få igång en debatt liknande den som förra hösten sammanföll med Sverigedemokraternas stigande opinionssiffror (i vilken utsträckning den opinionsmässiga uppgången hängde ihop med Aftonbladetdebatten vet vi dock inte).

Att Sverigedemokraterna med sin reklamfilm lyckats väcka uppmärksamhet råder det ingen tvekan om. Inte minst det internationella intresset får anses vara anmärkningsvärt, där inte bara danska utan även exempelvis tyska tidningar skrivit en hel del om den svenska ”censuren” av Sverigedemokraterna.

Jag skrev samma dag som Sverigedemokraterna släppte sin film att jag trodde att man har gjort en felbedömning. Valfilmen gav partiet uppmärksamhet – jag erkänner gärna att jag underskattade mängden rubriker som det blev – men frågan är om den ger partiet några nya väljare.

Jämförelsen med Aftonbladetdebatten är belysande, både vad gäller själva innehållet – i artikeln respektive reklamfilmen – och debatten efteråt.

Artikeln i Aftonbladet var framgångsrik eftersom den var konkret. Istället för svepande kritik av invandring i största allmänhet listade Åkesson de konkreta problem som partiet ser med specifikt den muslimska invandringen och den anpassning (”islamisering”) till muslimska krav som partiet beskriver både som ett faktum och som ett hot. Budskapet var mer konkret än tidigare och lyckades lyfta just de frågor som många svenska väljare är negativt inställda till: islam som religion (varje undersökning som genomförts visar att en majoritet svenskar är negativt inställda till islam) och krav på religiöst motiverade särrättigheter, vissa invandrargruppers påstått taskiga kvinnosyn, associationer till terrorism och brottslighet och så vidare.

När Sverigedemokraterna säger att de är ”emot invandring” gör de det enkelt för motståndarna som då kan svara att ”vi är för invandring” och lista ett antal skäl till varför det är ekonomiskt gynnsamt samtidigt som man lutar sig mot en moraliskt överlägsen ståndpunkt. Men när Sverigedemokraterna istället listar konkreta problem i samhället – att kvinnor tvingas bära heltäckande slöja, att flickor hindras delta i simundervisning, krav på införande av sharialagar, muslimers överrepresentation i viss brottsstatistik etc - tvingas dess motståndare antingen säga att problemet inte finns eller överdrivs, alternativt erkänna att de håller med men har andra lösningar (eller, som t ex de socialdemokratiska broderskaparna har gjort, faktiskt gå ut och säga att man tycker det är bra med just denna ”anpassning”). Därigenom framstår Sverigedemokraterna som mindre extrema, och deras ståndpunkter legitimeras och för väljarna blir det mindre dramatiskt att rösta på dem.

Dessutom hade Åkesson maximalt flyt i debatten den gången. Med en moraliserande Maud Olofsson, en mästrande Fredrik Malm eller en slingrande Jan Helin som motståndare är det svårt att göra bort sig och Åkesson kunde enkelt gå segrande från samtliga debatter han då medverkade i. Medan just Helin kom att framstå som den minst hederliga av alla sedan han först givit (eller åtminstone sanktionerat) Åkessons artikel en rubrik som medvetet spetsade till budskapet i artikeln, sedan använda just denna rubrik som intäkt för hur viktigt det var att ge Sverigedemokraterna utrymme att presentera sina hemska åsikter och slutligen klargöra att partiet av denna anledning inte skulle få annonsera i tidningen.

Varken TV4 eller någon annan central aktör har denna gång gjort något misstag av den dimensionen. Istället har Sverigedemokraterna själva med sin film valt att framställa sig som just så vulgära och främlingsfientliga som de den gången anklagades för att vara. Martyrrollen fungerar så länge man uppenbart särbehandlas, vilket har skett tidigare (”debatten” mellan Åkesson och Olofsson i SVT var ett skolexempel på hur en partisk debattledare agerar), men är inte klädsam när man uppenbart söker efter den (vilket är fallet den här gången).

Därför är jag fortfarande, trots den stora uppmärksamhet som filmen har fått, tveksam till att Sverigedemokraterna kan få det opinionsmässiga lyft som man hoppas på. Det är nu fullt möjligt att det räcker ändå. Sverigedemokraterna är, som jag påpekat tidigare, i första hand inte ett mediefenomen. Snarare är man en gräsrotsrörelse som i nuläget nog har tillräckligt många övertygade sympatisörer för att kunna ta en riksdagsplats, trots en dålig valrörelse. Men 4,1 procent, 16-17 mandat, ingen vågmästarroll, noll utskottsplatser och fyra års medieskugga (när SD inte längre är det exotiska hotet utan ett parti helt utan inflytande) – vore det verkligen en framgång? Skulle de nyblivna riksdagsledamöterna i ett sånt läge ha tålamod att arbeta långsiktigt för att undvika att partiet repriserar Ny Demokratis öde?

Varför finns det inga demokratier i Arabvärlden?

Mer än hälften av världens stater är idag demokratier. De finns i alla världsdelar och inom alla religioner. Fungerande demokratiska system finns i såväl rika som relativt fattiga stater, i etniskt homogena stater och i stater med många minoriteter. Demokratin är i denna mening ett verkligt globalt fenomen.

Men en region avviker negativt. Av de 16 stater i Nordafrika och Mellanöstern som traditionellt räknas till Arabvärlden är inte en enda demokratisk. Med undantag för Libanon har ingen av staterna heller någonsin haft demokrati.

I en färsk forskningsartikel lyfter statsvetaren Larry Diamond fram en nygammal förklaring till detta. Han menar att de som hänvisar till religion (islam) eller kultur gör det alldeles för enkelt för sig och ansluter sig istället till dem som skyller bristen på demokrati på oljan.

Mekanismen i teorin är ganska enkel: en stat som blir rik på olja behöver inte beskatta medborgarna särskilt hårt för att ändå erbjuda en hyfsad nivå av välstånd. Därmed försvinner också förutsättningarna för ansvarsutkrävande. Ingen vill betala skatt utan att kunna utkräva ansvar för skattepengarna, men när man får sina vägar och sjukhus utan att behöva betala för dem minskar incitamenten för att verka för regimförändring (i stater som Jordanien och Egypten, som saknar oljefyndigheter, fyller biståndet samma funktion som oljan, enligt Diamond). I kombination med en inre politisk struktur som ger små utrymmen för en politisk opposition, och en geopolitisk kontext som starkt gynnar stabilitet (grannländerna har samma system, och Israel-Palestinakonflikten används som ventil för att vädra ut den inhemska frustrationen (dvs, protester och demonstrationer riktas mot ett håll som inte hotar regimen) kan man således förklara bristen på demokrati i Arabvärlden utan att behöva hänvisa till religion eller kultur.

En demokratisering i Arabvärlden skulle underlättas av tre saker, enligt Diamond. För det första ett sjunkande oljepris. För det andra att USA och diverse europeiska länder stöttar förändring och inte betraktar islamistiska partier och rörelser som ett värre hot än sittande regimer. För det tredje, att processen tar sin början någonstans, att en första dominobricka faller. Det här är ungefär samma scenario som George W Bush med flera i sina mest utopiska stunder trodde att Irak-kriget skulle mynna ut i.

Diamond är väl snabb när han avfärdar de traditionella kultur- och religionsförklaringarna och skulle behöva ett fastare empiriskt underlag för att verkligen övertyga om sambandet (andra har tidigare kommit fram till blandade resultat, som Diamond påpekar är det en skillnad mellan redan stabila demokratier som berikar sig på olja – Norge, Storbritannien – och stater som Nigeria, Ryssland och Venezuela där det går att urskilja försvagad demokratisering i takt med stigande oljepriser). Men som hypotes är det trots allt intressant och värt att pröva vidare.